E l l e r J o

Inspirationen tryter och allting inom mig säger nej nej nej så fort jag försöker. Jag kan inte lägga pussel, jag kan inte måla eller skissa, jag kan inte ens skriva. Allt jag gjort på senaste tiden är att sluta. Först, slutade jag skriva. Sedan slutade jag både skolan och det första jobb jag någonsin haft. Jag lade undan allt som legat halvfärdigt så länge. Fan ta det här. Jag är så bra på att börja om.

Så jag gör det igen. Nytt jobb i april. Ett som, förhoppningsvis, är så roligt som det verkar. Jag läser mer och mer för varje dag som går. Börjar om i all denna körkortsteori, som mycket väl behövs för att kunna få det där förbaskade plastkortet. Måste ta det, för vänner som ska på intervjuer långt långt bort, för mostrar som inte kan köra när mormor ligger på akuten, för sommarplanerna. För mig själv, för att det jag kämpat för MÅSTE ju gå i lås. 

Som alltid när jag slutar skriva i perioder blir inläggen såna här som inte betyder någonting för någon annan än mig. Nu hoppas vi på att det stannar kvar, så att jag kan få reda ut mina tankar.

Fryser och går itu. Sätts ihop igen, som vanligt går det i sin egen takt. Vardagen är grå, samma lika varje dag.
"Du borde skaffa dig någon att vara tillsammans med som inte gråter så mycket" säger hon och reser sig från sängen för att snyta ut allt snor. "Men det vill jag inte", säger han. "Jag vill vara med dig ju" fortsätter han och vänder på den genomblöta kudden. Hon somnar i hans famn. Den där varma.

Snart har jag gått sex månader utan att göra något vettigt, utan att bidra eller lära mig. Varje gång man sedan studenten presenterade sig för en människa fick man frågan  ”Så, vad gör du nu då?” Jag brukade svara ”inget alls” så att man fick se om paniken började växa inom hen.
”Okej, men ska du plugga eller jobba sedan då?” fortsätter hen och jag svarar ”Jag vet inte”. Inte alls för att vara kort eller otrevlig, bara för att se om människan är en sådan som inte klarar av att jag inte alls har några planer för min framtid. För märkligt nog, är det många som inte klarar av det. Som måste prata om vart man kan hitta lediga jobb och hur svårt det är att skriva ett okej CV utan att ljuga. Eller de, som när man sitter och fikar och ämnet kommer upp börjar prata helt vanligt men sedan kommer på sig själva och ger en underliga blickar.

 

Du har fått mig att tro på kärlek. Eller trott på det har jag nog alltid gjort, för jag har alltid haft så mycket kärlek omkring mig, men du har fått med att tro på att det kan hända mig också. Att den där fina kärleken faktiskt hittar alla. Att vissa inte bara måste utstå söndertrampade hjärtan hela livet. För jag var så totalt övertygad om att jag aldrig skulle få känna så starkt och bra för någon som kände samma för mig. Jag har länge trott att killar inte gjorde annat än att utnyttja mig, och att jag lät det hända för att jag var desperat efter närhet. Hoppades på mer men förstod att det faktiskt inte var så. Men du får mig att känna mig uppskattad och omtyckt och vacker och fin och behövd.

Lever nere i mörker, snälla vänta på mig när det är över.

Kräv inget av mig än, inte nu när jag kvävs.

Låt mig inte vara själv, lämna mig aldrig.

Lev med mig, för mig, åt mig.

 

Älska mig.

Jag bakar tårta till morfar för fira att han levt 70 år. Funderar på hur länge jag själv kommer leva, men vet att svaret på den frågan är inget man vet förrän tiden är kommen. Raderar mig själv på de flesta sociala medier och känner någonting tungt lyfta från bröstet. Behöver inte den bekräftelsen, återkommer när jag mår bra. När jag vet vad jag vill. Var jag vill. Känner mig mest förvirrad. Detta skulle, otroligt nog, bli det 70:e inlägget för mig här men nu ser jag att räkningen ligger på 66, 67 med detta. Vad gör jag åt det då? Nej, ingenting. Spelar kanske ingen större roll.

Och medan jag lyssnar på sommarpratarna jag missat skriver jag över alla hans fina ord där jag placerar allt som betyder något för mig. Ler igenom allt och tänker att jäklar. Ja, nu är jag hans och han är min. Han har ett hjärta som slår för mig och jag kan inte sluta tänka på honom aldrig någonsin. Och det gick så snabbt, men vad gör det egentligen?
Jag behöver aldrig oroa mig för att han inte ska finnas där, att jag ska känna mig ouppskattad och äcklig som så många gånger förr. För han finns där, för mig. Och det är det finaste jag upplevt på så otroligt länge.

 

När man minst anar det knackar lyckan på dörren och vill stiga in. Långsamt sipprar den genom springor och över dörrkarmar. För man möts under gatlyktans sken och delar tält och solstol och sovsäck och sedan stänger man av och tänker nej, nu fan räcker det. Och det är då det händer. Jag får gå om jag vill, men stannar kvar. Och sedan rullar vi runt runt runt och det slutar med att ingen av oss ligger på eller under, vi bara är. Berättar tre saker om sig själv och ja men visst, detta var en vändning jag aldrig kunnat gissa mig till.
Flera nätter senare ligger vi vända mot varandra igen. Delar denna gång säng, min säng. I mitt hus. I min alldeles egna värld som jag nu delar med honom.

 

Delar med mig av den till honom. Helst så mycket jag kan för att han aldrig ska få försvinna.

 

Men också där stänger jag av, stänger ner och vågar knappt titta på honom, för jag vet att då brister det. Är så rädd att förlora det som startats för några ord. Inte berättar man för någon man kännt i endast en och en halv vecka att "jo men du. På allt detta med sjukdom och humörsvängningar från helvetet är jag deprimerad." Fortsätter med "Ska vi hångla?" och går sedan vidare som ingenting. Det fungerar inte så. Så jag tar chansen att slippa se honom i ögonen för han ger mig just den chansen och jag förstår inte hur han gör sedan, men han gör precis rätt. Det är som att stå och se lyckan som ett ljummet sommarvatten ta sig under ytterdörren över slitna trägolv naggade kanter och sönderhållna handtag. Och han finns kvar fortfarande. Tänk, han finns fortfarande kvar där för mig.

Och när han berättar lite olika, helt osammanhängande händelser från sin dag blir jag alldeles varm. Tänk att han vill att jag ska veta, helt utan anledning. Och jag vill berätta allt jag tänker på och allt jag känner men blir jag kär får han hela mitt hjärta och är vi i ett förhållande blir det så fruktansvärt när vi inte klarar det längre. För allting har ett slut och hjärtat orkar man inte laga för många gånger.

Jag går från miserabel och olycklig till att må helt okej. Åker på festival som är både underbar och hemsk, är rädd om livet jämt och ständigt men det går inte att skydda både sig själv och alla runt omkring.

 

Kommer ner med blixten och slår upp tält i solsken, blir lite för naiv och sedan är allting borta tills sekunden då han rullar runt med mig inne i tältet och jag kommer på att det är dags för mediciner. Går hand i hand över en camping där det alltid är någon vaken och jag förstår inte alls vad som hänt. Dagarna passerar för snabbt och jag förnekar i panik när någon säger att vi ser ut som ett par, redan efter två dagar, och inuti växer det där varma fnittriga. Och vi tumlar runt i sovsäck på ett liggunderlag "lika brett som en parkbänk". Tänker mest att mer utrymme än så behöver vi inte, även om det slutar med att någon (han) hamnar på golvet.

Men allting blir för mycket och så bestämmer jag mig för att det kanske är bra med en dag ifrån varandra och kent tillhör ju faktiskt mitt hjärta, inte hans. Ändå blir det så att direkt när jag sagt "inte idag" så ångrar jag mig och saknar så mycket att jag får en tyngd över bröstet. Redan här är han för nära och jag gör allt jag kan för att trycka bort tills allt är som vanligt igen, men så fungerar det inte längre.

Sedan går allt utför, innan en enda tanke hinner passera sitter jag i ett vingligt sjuktält med tygväggar och lägger filt på filt över den fina som ligger och skakar i utmattningen. Hinner inte tänka innan jag slår hårt över kinden för tänk om hon faktiskt inte skulle vakna.

Har sån tur och slipper sitta där själv, för vi alla behöver stöd när ens bästa, finaste inte är riktigt kontaktbar. Fortsätter till idrottshallen där det stinker av ångest och självömkan, byter sedan ansvar och lassar över till pojkvännen när ångestskriket fyller hela rummet som har så högt till tak. Spenderar sedan en natt halvsovandes på golvet bredvid britsen, vaknar med ett ryck då och då för att känna att hon fortfarande andas. Sätter min hand några centimeter framför munnen då kroppen inte rör sig som den brukar i ett andetag. Paniken växer sig lika stark varje gång. Men tillslut känner jag det svaga luftdraget och blir lugn igen. Höll kvar någon minut för att vara säker och gick tillbaka till min egen sömn. När någon böjer sig fram, tar en på axeln och säger "behöver du hjälp finns vi här, det är bara att säga till" svarar jag inget annat än att det går bra. För hon sover ju bara. Och ändå är jag så jävla rädd för att hon ska vakna upp och skrika i ångest eller börja hyperventilera igen.

När jag morgonen efter sitter i ambulansen påväg till sjukhuset stillar jag mitt eget onda tills det inte längre känns. Håller handen krampaktigt och önskar att någon visste vad som hände men så finns det verkligen ingen som har någon aning. Jag stannade kvar hela natten och följde med till sjukhuset för att jag visste att hon som alltid skulle välja att göra det inte kunde.

När paniken lägger sig kommer jag tillbaka och äter varm, riktig mat för första gången på fem dagar. Träffar personen jag allra helst ville se, kramar hårt och håller kvar lite längre. Bryter nästan ihop men klarar att hålla bitarna på plats i alla fall ett tag. Gråter sedan på axel och snorar ner tröja när jag förstår att allt faktiskt har löst sig, att alla mår okej.