17

Och allt gick åt skogen. Så det är bara att göra en 180 och komma på nya drömmar att leva mot. Det fungerar det med. 

16

Kan inte riktigt komma ut den här svackan. Kan inte riktigt få bort känslan av att springa och springa men aldrig hinna ikapp. Att det alltid händer saker jag inte kan kontrollera. Vet inte hur jag ska kunna slippa det, hur det ska kunna kännas bättre? 
Och just nu är jag mest bara helt tom. Sömnbrist som heter duga och ett huvud lika tungt som ett ton. 

15

Har inte mycket mer att säga än att livet är helt galet stressigt just nu. Sjukt, att det alltid känns som att mer saker trillar in när man redan har tusen grejer på att göra-listan. 
Längtar till efter den 18 april. Då ska jag ha min första pluggpaus på år. Var det inte skola så var det körkortet eller andra utbildningar att läsa på till. Men efter påsken är det bara jobb som gäller. Ljuva liv, osv. 

14

När man får höra alla stora nyheter på omvägar. Hjärtat skrumpnar ihop för jag vet helt plötsligt hur lite jag betyder. Och hur lite hen betyder för mig. 
Alla minnen finns kvar och vi kommer med all säkerhet ses flera gånger om men det kommer nog aldrig bli som förr. Hen var min familj, en gång i tiden. 
Men det var länge sen nu.
Nu står jag istället mycket mer ensam och naken. Och inombords river den eviga ångesten och osäkerheten.  
Varför kan jag inte bara få vara 20 och dumt ovetande? 

13

Den närmsta framtiden visar sig klar och beslutsamheten som har en tendens att flyga iväg kommer alltid starkare tillbaka. Är väldigt vilsen mitt i allt. Och medan några visar sig klarare vid ens sida drar sig allt fler undan. Och samtidigt som man vet vilka är värda något känns det som att hjärtat går sönder om och om igen. Men det läker så småningom. 

10

Och när allting faller samman för trettioelfte gången i rad ler jag bara uppgivet när någon frågar hur jag mår. Jag rycker på axlarna och har inget svar. 
Jag funderar på att skriva ett brev till hon som gav upp på mig för länge sen, vill förklara, men när penna och papper ligger framför mig förstår jag att det inte längre spelar någon roll. För det var inte en själv som gav upp då, men nu kanske det är det. Det kanske inte längre spelar någon roll, det kanske inte längre är värt det. För jag kommer vara sjuk livet ut, och om hon inte stod ut med mig under den här tiden, så kommer hon inte göra det i framtiden heller. Så jag vänder sig mot annat, något lite ljusare som för stunden kanske lättar. 

9

Varje gång jag går in här blir jag ledsen. Som ni ser är min fina rymd totalborta och med det all min inspiration och skrivlust. Ändringarna blogg.se gjort på den senaste tiden är katastofala och jag avskyr dem så pass mycket. Allt är ändrat och jag förstår inte vad jag gör när jag går in och försöker ändra i html-koderna. Har försökt flytta över till wordpress men jag får inte med mina gamla inlägg då, så allt suger.

8

 

Och jag mest föräter mig på vattenmelon och skrattar åt ironin som kommer med sociala medier. Det är lätt att få uppmärksamhet men så svårt att inte bli missförstådd.
Jag går på JAG AGERAR:s lanseringskampanj och dansar i ett rum fullt med feminister. Får så mycket hopp och kämparglädje av alla som ställer sig på scen och pratar. Åt att den personen som tafsar blir utslängd utan "är du helt säker på att du inte ville att han skulle göra så?" eller liknande. Han blir bara utslängd. Och det känns som en vinst i sig. Att ta sig friheten att beröva någons personliga gränser är aldrig någonsin okej. Dock är det inte ofta det visas i handling ute i samhället. Men här gjorde det det.
 
 
Jag diskuterar faktumet att sverigedemokraterna är rasister vid lunchen och håller tummarna för en röd/rosaröstande familj. Kämpar tills jag blöder för att påvisa det faktum att samhället är förjävligt idag, men att det går att få det bättre. Klyftorna behöver inte vidgas mer. Rika behöver inte bli rikare och fattiga behöver inte bli fattigare. Det går att ha ett samhälle där man hjälper varandra och där skatten går till välfärden, till skola och sjukhus. Det går att ha ett samhälle där män inte antas kunna kontrollera sig själva så pass att de behöver våldta någon. Det går att ha ett samhälle där samtycke finns, inte "tills en säger ifrån".
 
 
 
 
RSS 2.0